En Sann Djurvän

Ända sedan barnsben har jag varit förundrad över djur och deras beteenden. Ett av mina tidigaste barndomsminnen är när jag brände mig på fingret av en humla för att jag ville klappa den. Redan då lärde jag mig att alla djur inte vill bli klappade!

Då det fanns pälsdjursallergi i min familj spelade det ingen roll hur mycket jag tjatade om hund, häst, kanin, hamster och minigris. Men fiskar, eremitkräftor och slutligen vattensköldpaddor fick jag skaffa! Vattensköldpaddorna Lucas och Bettan har jag fortfarande kvar, 25 år senare! Tar man hem ett djur är det en familjemedlem, oavsett om det har päls eller inte.

Första egna katten och hunden

När jag var 12 år fick jag en kattunge på prov, som min mamma och syster turligt nog tålde! Hon hette Missan och blev 12 år. Missan följde med mig till Skara 2008 när jag började studera Etologi- & Djurskyddsprogrammet vid SLU.

År 2009 skaffade jag äntligen min egna hund. En tervueren/belgisk vallhund vid namn Aron. Och han är orsaken till att jag är här, och att du hittat hit till min sida!

Tack vare Aron såg jag glappet som fanns mellan universitetsvärlden och hundvärlden. Allt jag fick lära mig under mina studier om hundens beteende och bakomliggande orsaker kunde hjälpa så många hundar som, liknande Aron, var rädda, stressade och utåtagerande!

Efter 5 års universitetsstudier startade jag Etologica, och brinner för att hjälpa hundar att bli förstådda och vägleda deras människor till det HundLiv de vill leva tillsammans.