Får man aldrig säga Nej till hunden? Hur vet den då att den gör fel? Och du kan ju inte bara ignorera hunden när den gör något förbjudet, äter något farligt eller sticker efter en katt?
Belöningsbaserad träning eller REKO-hantering (Respekt, Empati, Kommunikation/Kunskap och Omtanke) handlar inte om att man inte får säga Nej till sin hund. Det handlar om att man så långt det går förebygger att man inte hamnar i situationer där man behöver säga Nej till hunden.
Belöningsbaserad träning handlar också om hur man just belönar fram önskade beteenden. Man kan faktiskt lära in vad Nej betyder med belöningsbaserade metoder. Nej = Sluta det du gör, ta kontakt med mig och du får en megabelöning eller info om vad du ska göra istället! Man ökar successivt svårigheten för att kunna använda det som brytord i kritiska situationer.
Det jag tror folk ofta funderar över är egentligen inte själva ordet Nej, utan hur man bryter hunden i situationer där den (enligt oss) gör fel.
Min hund drog ned mig i ett dike i helgen. Det låg en katt och tryckte som varken jag eller Aron sett, och precis när jag ska gå över vägen flyger jag baklänges ned i diket. Jag blev rädd, frustrerad och arg plus att jag inte var på bästa humör innan det hände heller. Jag önskar att jag kunde säga att jag var helt REKO i den situationen och inte lät det gå ut över Aron. Men så balanserad var jag inte.
Jag tog tag i Aron och röt något i stil med ”Vad sysslar du med?!”. Han pep till och sjönk ihop, och jag kom på vad jag själv sysslade med. Jag släppte honom, sa ”Kom, nu går vi hem!” och sedan gick vi in. Han var påverkad av mitt utbrott och jag hade dåligt samvete. Jag hade inte lugnat ned mig själv än och hade ont lite över allt. Jag gick in till badrummet och stängde dörren. Kollade efter om jag fått något sår, men det hade jag som tur var inte, bara blåmärken.
När jag lugnat ned mig gick jag in till köket där Aron lagt sig på golvet. Jag satte mig på golvet en bit ifrån honom med ryggen till. Eftersom jag kände att han var avvaktande mot mig ville jag inte tränga mig på honom utan ge honom möjlighet att ta kontakt med mig om han ville (Respekt och Empati). Han kom direkt fram och slickade mig i ansiktet. Han ”fjäskade in sig” och visade att han var snäll och bara ville vara min vän . Jag klappade honom och bad om ursäkt (i hopp om att han skulle känna att jag inte var arg på honom och för mig egen skull) och sedan myste vi på golvet ett tag (Kommunikation och Omtanke). Aron var sitt vanliga jag igen och jag kände mig lugnare (tack oxytocin!) och kunde börja reflektera. Vad hände egentligen? Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Vad gjorde jag bra?
Att vara REKO-hundmänniska är en strävan att samarbeta med hunden så långt det går.
REKO är ett synsätt och förhållningssätt som man försöker tillämpa i allt umgänge med hundar (och andra djur). Man tar avstånd från korrigeringar och bestraffningar, och tränar förebyggande/rehabiliterande. Men livet är livet och ger oss prövningar. Vi kan inte planera allt in i minsta detalj. Ibland händer saker, som att det ligger en katt i ett dike.
Jag har tränat skvallerträning på katter länge, när Aron har sett en katt har jag klickat och belönat honom. Sedan har han kopplat katt=godis hos matte och själv tagit kontakt med mig när han sett en katt. Katten i diket var inget jag kunnat förutse, och både jag och Aron blev överraskade. Jag korrigerade och bestraffade Aron, men han kopplade inte det till katten. Han kopplade det till mig. Nästa promenad var han väldigt försiktig med att dra i kopplet och hade svårt att slappna av. Det är det som bestraffningar och korrigeringar gör, hunden blir rädd för själva bestraffningen men kopplar det inte till beteendet.
Visst, kanske kommer Aron att tveka nästa gång det ligger en katt i ett dike. Men varför tvekar han? Vilken känsla känner han? Osäkerhet och rädsla för att matte kommer bli arg? Är det värt det? Är det den relationen jag vill ha med min trognaste vän?
Det är lätt att vara efterklok. Det jag hade kunnat göra annorlunda är att inte låta min rädsla/ilska/frustration gå ut över Aron. Andra gånger jag ramlat har jag börjat leka med honom, det hade nog funkat den här gången också. Jag hade kunnat stanna kvar där i diket och skvallertränat på katten. Jag hade kunnat be Aron göra tricks. Eller så hade jag bara rest mig upp, torkat av mig och gått hem som att inget hänt ifall jag sett att Aron inte tagit åt sig av fallet. Beteendet var brutet, han försökte inte sticka efter katten längre och det är ju det som Nej egentligen betyder. Sluta med det där och ta kontakt med mig.
Jag brukar kalla situationer som uppstår där man MÅSTE bryta hunden för brandsläckning. Det gäller att snabbt släcka branden för att minska skadan och hindra att den sprider sig.
Det som är viktigt i de situationerna är vad du gör EFTER brandsläckningen. Hur du hjälper hunden (och dig själv) att släppa det som hänt och gå vidare. Att du reflekterar över hur det kom sig att ni hamnade mitt i branden och hur du gör för att förebygga bränder i framtiden.
Det finns olika sätt att släcka bränder på. Ibland är det att fysiskt ta tag i hunden, släpa bort den från situationen eller att bryta den med rösten. Att bli arg på sin hund släcker dock inte bränderna helt. Branden kommer att ligga och pyra. Glöden behöver bara lite extra syre för att blossa upp till stora lågor igen (dvs. nästa hund, cyklist, katt som kommer förbi kommer tända elden igen). Därför är det viktigt att veta vad du kan göra efter släckningen, hur du hjälper hunden att varva ned och släppa det som hände.
NEJ är inte förbjudet men ska förutom vid träning av brytord bara användas i yttersta nödfall, när det i princip är frågan om liv eller död. Hamnar man i en situation där hunden gör fel är det vi som tränare som misslyckats och utsatt hunden för mer än den kan hantera. Det kommer att hända, och då är det bra att man har en plan för brandsläckning och kan lägga upp en ny träningsplan för att kunna hantera liknande situationer i framtiden.