Tidigare i veckan fick jag en bild på min hund Aron skickad till mig som var tagen hösten 2009. Det var min etolog-kollega Lovisa Kallerhult (www.4fota.se) som tagit bilden. När jag tittade på den gjorde det först ont i hjärtat. På bilden är Aron rädd och på gränsen till att fly. Jag hade bara haft honom i tre veckor, precis tagit med honom till Skara där jag skulle börja andra året på Etologi- och Djurskyddsprogrammet vid SLU och hjälpte till med insparken för de nya studenterna. Jag hade inte hunnit ensamträna Aron utan bästa alternativet just då var att han helt enkelt fick följa med. Att från att ha suttit i hundgård på landet med mamma, pappa och kullsyskon utan tillräcklig erfarenhet av nya miljöer, saker eller människor under sina sex första månader i livet till att helt plötsligt stå på egna tassar med en okänd människa (som faktiskt verkade väldigt pålitlig trots allt) och flytta två gånger på tre veckor var inte alls lätt för Aron. Sättet Aron hanterade alla nya situationer han stötte på var att försöka fly undan och undvika. Människors kroppsspråk förstod han sig inte alls på, varför stirrar de, sträcker fram handen, böjer sig över mig och visar tänderna? Idag är han snart sex år och reagerar fortfarande på personer som står med smartpones, kan du gissa varför?
Lägg märke till svansen mellan benen med tippen upp mot magen, vinkeln mellan frambenen och marken, tyngdpunkten bakåt, öronen vridna och huvudet bortvänt. En rädd hund som är nära till att fly. Foto: Lovisa Kallerhult (www.4fota.se)
På insparken sa jag till alla att de bara skulle ignorera honom, inte försöka ta kontakt utan bara prata med mig. Det gjorde faktiskt att hans motivation att fly minskade och han kunde istället distrahera sig genom att ha dragkamp med mig eller stå kvar och bara kolla. I början tränade jag mycket stanna/sitt/ligg kvar bara för att bryta hans flyktbeteenden och visa honom andra sätt att hantera situationerna på istället. Hade det varit idag hade jag troligen hanterat hans rädslor annorlunda, men Aron är min första hund och det är alltid lätt att vara efterklok!
I början använde jag mycket lek som avledning från sådant som Aron tyckte var otäckt. Man ser på bilden att han inte släppt det han är rädd för om man tittar på blicken. Foto: Anna-Maria Svedberg
Bilden Lovisa skickade till mig väckte verkligen en massa minnen av hur Aron betedde sig när jag fick honom. Han vågade inte gå framför mig på promenaderna, förstod inte vad jag sysslade med när jag försökte leka med honom eller kasta saker till honom (fast det listade han ut ganska snabbt!). Svansen åkte in mellan benen och han föröskte fly för det mesta man stöter på i vardagen. Men jag såg tidigt vilken stor arbetslust han hade, hur lekfull han var och att han hade stor nyfikenhet men saknade självförtroendet att ta sig hela vägen fram.
Aron insåg snabbt att det var riktigt roligt att leka med föremål. Foto: Anna-Maria Svedberg
Efter ett tag började smärtan i hjärtat att sakta bytas ut mot en varm, skön känsla inombords istället. Tänk vilken utveckling Aron har gjort och vilken resa han och jag delat! Idag är han framåt, nyfiken och glad. Okända människor vill han fram och nosa på för att sedan undersöka om de möjlitvis har godis i fickan. Alternativ undviker han den sociala pressen genom att börja tugga på en pinne eller lägga pinnen framför fötterna på människan som promt ska hälsa. Perfekt sätt att slippa att de ska komma in i hans kroppszon och kladda på honom! Han är ingen hund som man kan börja klappa direkt (väldigt få människor har fått göra det) men det brukar ta max tio minuter för att Aron ska komma underfund med att inte heller denna människa vill honom något ont. Hur visar han då att han inte vill bli klappad? Jo han backar undan med låg kroppshålling, morrar och/eller ”muffar” (inga riktiga skall). Om han blir överraskad kan han hoppa framåt med ett morr. Morrande är alltid en avståndsökande signal och något som man inte ska förbjuda hunden att göra! Hunden talar om att det känner sig hotad och vill ha utrymme. Jag brukar se till att Aron får det utrymme han behöver och tala om för personen i fråga vad de ska göra för att Aron ska känna sig trygg. Mina instruktioner varierar från situation till situation men oftast är det att inte titta på honom utan prata med mig istället. Då brukar Aron våga sig fram och nosa och efter det bryr han sig inte om den personen längre. Han accepterar dens närvaro men vill inte fördjupa kontakten, om personen nu inte råkar ha godis i fickan eller något att leka med…
Nu, fem och ett halvt år senare är Aron en mycket mer självsäker herre! Foto: Anna-Maria Svedberg
Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om Aron och de framsteg (och baksteg) han har gjort, han är min läromästare och jag skulle inte vara där jag är idag om det inte vore för honom! Men det jag nu tillslut vill lyfta fram är kort om etiken i frågan om rädda hundar. Jag har fått flera kommentarer från personer som sagt att en rädd hund är inget att ha, inte passar in i vårat samhälle och till och med borde avlivas på direkten! Under mitt första år som professionell etolog har jag mött många hundar som varit rädda eller osäkra på olika sätt. Det som ofta kommit upp när jag pratat med ägarna till de hundarna är oron om att behöva avliva hunden på grund av hundens rädsla. Har hunden ett värdigt liv? Hur är det med risken att hundens rädsla ska leda till att den biter någon?
I grund och botten är jag en rättighetsetiker som anser att en handling är rätt om den främjar en individs rättigheter. För mig har alla levande varelser rätt till sitt liv (spindlar så länge de inte lever nära mig även om jag är för rädd för att röra dem…). Eftersom vi människor gjort valet att hålla husdjur är det vår skyldighet att se till att djuren vi håller får ett så värdigt liv som möjligt där de kan utvecklas och utföra sina beteendebehov. Så länge man som ägare är beredd och villig att hjälpa sin hund att finna trygghet, tycker inte jag att det finns någon anledning att avliva hunden. Jag har haft fall där ägaren insett hur mycker tid och engagemang man behövt lägga ner på hunden och fattat beslutet att hunden skulle få det bättre hos någon annan och därför omplacerat den till någon som kan erbjuda bätte boendemiljö för hunden. Andra har trots att det inneburit en del uppoffringar i ens vardag valt att behålla hunden och tillsammans strävat mot att finna trygghet.
Hur är det då med avlivning? Är det etiskt rätt att avliva en rädd hund? Min syn på det kommer jag att ta upp i ett senare inlägg!